En snyfthistoria
Under den här tiden på året har jag en tendens att känna lite extra mycket sentimentalitet. Bara synen av knoppar som blir blad, knoppar som blir blommor, det kalla vädret som ger plats för det varma, gör ju att jag får en tår i ögat.
Våren innebär ju också att barnen ger sig iväg på olika upptåg; de åker på skolresor, de sommarjobbar, de tar en cykeltur alldeles själva.
I vår familj innebär våren i år även att sonen lämnar grundskolan för att efter sommaren gå på gymnasiet. Det känns stort, jättestort. Jag undrar vart tiden tog vägen. I all denna sentimentalitet är jag samtidigt stolt över honom då han insett att han behöver studera vidare för att kunna öka sina chanser till ett bra jobb. När jag tänker på hur mycket han har kämpat, blir jag alldeles varm i hjärtat. Det händer nog ibland att jag som vuxen glömmer bort att mitt i allt pluggande så ska den stackars tonåringen orka med sin pubertet också.
Jag har tappat räkningen på hur många skolavslutningar jag suttit och grinat på. Det räcker med en sång från en elev, så börjar mina tårar att rinna. Även när jag har jobbat som lärare har jag under dessa avslutningar känt en sådan enorm stolthet över mina elevers framsteg och framgångar. Alla dessa minnen finns instoppade i mitt hjärta, som små skatter. Att får höra de inledande tonerna till "Den blomstertid nu kommer" är som att trycka på min sentimentalitetsknapp.
Idag ska jag följa sonen till flygbussen. Han ska åka med sin klass till Krakow och besöka Auschwitz. Jag har inte varit där, men är medveten om att det han kommer att få se kommer att leda till många tankar. Jag är övertygad om att det även kommer att stärka honom. Det känns dock alltid lite pirrigt och sorgligt att vinka av sina barn. Även om de bara ska sova över hos kompisen en natt. Det visar sig nästan alltid att de klarar detta galant och att det nog mest är mamma det är synd om.
I morgon börjar mitt nya liv som golfare. Undrar om jag kommer kunna sova inatt...
Vi ses på touren!
Kram/ Linda
